Simon Julin berättar om livet på tenniscollege

För två år sen kom Simon Julin är hem efter fyra år på Stetson University i Florida. Här berättar Simon om hur det är att plugga på tenniscollege och ger dig som skulle vilja åka själv tips på vad som är bra att tänka på.

Simon började spela tennis som liten, ivrigt påhejad av sin tennisintresserade pappa. Till en början spelade han både fotboll och innebandy också, men i trettonårsåldern räckte tiden inte riktigt till för alla sporter och han valde att fokusera på tennisen. Utöver träningen på banan behövde han få mer tid för fysträning. Att valet föll just på tennis berodde både på pappas intresse och på allt det roliga de hade tillsammans på tävlingar och träning; bilfärderna, middagarna efter matcherna och stödet efteråt, oavsett hur matchen gått. Han pushade en del, men framför allt spelade de mycket tillsammans på helger och lediga timmar. Som liten var hemmaklubben Enebyberg, men i samband med att Simon började högstadiet på Sammis bytte han till DjTK.

När Simon var 15 år fick han en ryggskada som höll honom borta från tennisen i ett och ett halvt år. Avbrottet fick honom att hitta ny motivation och väl tillbaka kändes det ännu roligare att både träna och tävla. Samtidigt bestämde han sig för att satsa på studier i USA, på tenniscollege. Det kommande året blev en hårdsatsning, med tennis, gym och träning i löparspåret varje dag. I augusti 2012 gick resan till Florida. Då hade Simon fyllt 18 år.

Hur bra måste man vara?

Men hur bra tennisspelare måste man vara för att komma in på tenniscollege? Simon förklarar att det finns många olika alternativ. ”Dels finns det olika divisioner; ett, två, tre eller NAIA. Dels beror det på vilken typ av skola man vill in på. Det finns tennis-scholarship (stipendium) för alla alternativ utom division tre, där man bara kan få akademiskt stöd. På många skolor kan man även få en kombination av akademiskt och atletiskt scholarship. Har man bra betyg och bra resultat på det i stort sett obligatoriska SAT-testet (fokus på matte och engelska) med sig från Sverige kan man få ett akademiskt scholarship. Jag åkte dit med ganska lågt tennis-scholarship, men spelade bra under första året. Det gjorde att jag höjde tennisdelen och därmed fick i stort sett hela utbildningen betald. Men tvärtom är svårare; att vara halvdan i skolan, men riktigt duktig på tennis. Skolorna tittar mycket på hur studierna går. Tränarnas lön baseras till exempel på lagets resultat både på banan och akademiskt. Så vill man iväg på college är mitt tips att satsa ordentligt på skolan redan nu, det gör det mycket lättare att komma iväg.”

Men varifrån kom idén om tenniscollege från början? ”Egentligen var det nog pappas dröm. Han hade gärna velat åka och spela i USA, men valde att stanna i Sverige när han träffade min mor. Fast jag har alltid haft eget intresse av att resa också, och hade många kompisar som åkte samtidigt. Det kändes kul att göra något som var helt annorlunda.”

Hur gör man?

Det krävs mycket förberedelser för att plugga i USA. Det finns företag som hjälper till med sådant, och Simon provade den vägen men råder andra att ta sig fram på egen hand istället. Det var också hans egna initiativ som i slutänden gav bäst resultat. ”Jag tog en genväg och anlitade ett företag för att hjälpa mig med mina ansökningar. De tog hand om allt pappersarbete och pratade med olika skolor. Men jag tror inte att det är den bästa vägen ändå. Det finns skolor som inte ens läser mailen från den här typen av företag. Min coach sa han inte läser sådana ansökningar alls.”

Simon visste att han ville till Florida och åkte dit tillsammans med sin pappa för att titta på de skolor som Kilroy, företaget han anlitat, hade pratat med. ”Jag mailade olika coacher som fanns i närheten och åkte runt för att prata dem. En av dem jag träffade var coachen på Stetson University, och det blev min skola. Så i slutänden var det inte via Kilroy jag fick platsen ändå.”

Utbildningen var fyra år lång och resulterade i en examen motsvarande en svensk kandidatexamen inom finans. Det första året är ett basår med många olika ämnen, lite som ett gymnasieår. ”Det bästa med att åka till USA och plugga är att man kan fortsätta med sporten man gillar och plugga samtidigt, det är svårt i Sverige. Loven är långa, jullovet är en hel månad och sommarlovet är tre, så man kan vara hemma ganska mycket om man vill.”

Att Simon valde just Steston University berodde på att det var en av de skolor som var bra både akademiskt och sportsligt – och på att de svarade på hans mail.

Men hur vet man vilken skola man ska välja? Simon ger några konkreta tips: ”Kolla upp skolornas ranking akademiskt, det är väldigt viktigt i USA. Titta noggrant på tennisprogrammet också och kolla hur coachen verkar. Coacherna kan vara väldigt olika och det är viktigt att veta vad de tycker är viktigt, så att man kan förbereda sig och göra ett positivt intryck. Känner man att man inte gillar coachen ska man nog välja en annan skola, en dålig coach kommer att göra livet där borta jobbigt. Man behöver prata med en mängd skolor för att sätta sig in i vilka alternativ som finns. Se till att prata med dem som spelar i laget också. Om man i första hand åker dit för att satsa på tennisen bör man välja en skola som spelar i division ett, men vill man främst ha en bra utbildning är det viktigare att kolla på skolans ranking. Fast det finns väldigt många division ett- och två-skolor som inte är rankade, men som är väldigt bra ändå. Den skola jag gick på var rankad 59 när jag kom dit, men sen tappade vi, trots att vi hade ett väldigt bra lag. Möter man inte rankade lag så blir man inte rankad själv. Det där handlar mycket om ett rävspel mellan coacherna.”

Simon hade många svenska vänner som åkte samtidigt, fast till olika skolor. Bland andra David Lunding Johansson, Emil Rystedt, Oliva Boija och Hanna Liljeqvist, som alla är 93:or och som tränade tillsammans i DjTK.

Hur är livet på tenniscollege?

”Både tränare och lärare har stort fokus på sporten. Det finns stor acceptans för att man är borta och spelar, och man får hjälp att ta igen det man missar. Sporten är över huvud taget viktig. Skolan får in pengar den vägen, så det är bra för alla om det går bra sportsligt.”

Men det måste vara tufft att klara både tennis och plugg ibland? ”Det gäller att ha bra time management. Att man går och lägger sig i bra tid och ser till att ligga i bra fas med pluggandet. Ibland är det tävling på helgen och sedan prov direkt efter, men så länge man pluggar i god tid går det bra. Det man får tänka på är att sporten tar mycket tid. Man får välja bort det sociala livet lite grand. Se till att äta och sova ordentligt för att orka upp till den obligatoriska frukosten vid sju och sedan till träning klockan åtta…”

Hur är det att komma dit ensam. Hur kommer man in i allt? ”Jag hade tur med laget. Det var stark sammanhållning och de hjälpte mig att komma in i allt fort. Det betydde mycket att jag snabbt kände mig som en av dem. Det var alltid någon som backade upp om man fick problem med skolan eller kanske hamnade i någon dispyt med coachen.”

”Det var en del nytt att vänja sig vid också. Man var till exempel tvungen att tilltala lärare och tränare med ”sir”, ”mam” eller ”coach”. Man visar över huvud taget mycket mer respekt för vuxna, äldre, lärare och tränare. Ordning och reda var en annan viktig detalj för min coach, var man inte minst en kvart tidig till träning eller möte, så var man sen, och fick ta konsekvenser därefter… Jag fick springa fyra kilometer innan varje träning i två månader efter att min väckarklocka hade krånglat så att jag inte kom förrän sju minuter innan träning en gång. De tydliga hierarkierna i laget är inte heller något vi är vana vid. Högst upp var coachen själv, därefter kom de seniora spelarna, som fick mer makt och möjligheter än de yngre. Det var en uttalad policy som coachen skapat. Det kan vara rätt tufft i början. Coacherna är väldigt hårda, måna om att sätta sig i respekt, och det är lätt att känna sig lite nedtryckt. Det är bra att vara beredd på det, så att man inte tar åt sig för mycket. Alla måste bevisa sig lite extra i början. När jag kom dit gav lagkaptenen mig två A4-sidor med saker att tänka på för att inte stöta mig med coachen. Det var bland annat sådant som laget hjälpte mig att hitta rätt med.”

”Här hemma är vi vana med att man kan diskutera och prata med tränarna, där säger man bara ”yes coach” oavsett om man håller med eller inte. Det är inte läge att argumentera, och inte att ifrågasätta eller skoja heller. Gör man det slutar det med att man får ut och springa istället. Jag var, precis som många andra, nära att åka hem i början. Jag kände mig inte riktigt hemma i i den Amerikanska kulturen, kände inte coachen och var ovan att träna så många timmar tennis och plugga samtidigt. Men man ska absolut ge det en ordentlig chans först. Om jag åkt hem hade det varit det dummaste jag gjort! Så ge inte upp. Man ska veta att det är väldigt stor skillnad mellan divisionerna också. Det är betydligt tuffare i div 1, gör inte laget ett bra resultat där så riskeras coachens jobb. Så om man inte är där för att fokusera på tennis i första hand skulle jag nog rekommendera division 2-3, eller NAIA. Där är ofta lugnare och lite softare stämning.”

Ofta tränar man tre timmar tennis på morgonen, från klockan åtta. Därefter är det fys mellan elva och tolv, som avslutas med ett pass på gymmet mellan tolv och ett. Sen är det skola och plugg på kvällarna, så man behöver vara inställd från början på att det blir ett tufft schema.

”Som svensk är språket inget problem. Jag märkte direkt att min engelska var rätt bra jämfört med många av dem från andra länder. Laget bestod av alla möjliga olika nationaliteter, ingen var amerikan. Det var över huvud taget en stor blandning av människor; det fanns både dem som velat bli proffs men inte lyckas och sådana som jag, som såg det som ett bra och roligt sätt att komma till college.”

Hur bodde du? ”De första två åren bodde jag i ”dorms” på skolan, med rumskamrat. Det kunde vara lite jobbigt, men jag bodde med andra tenniskillar och det var ändå okej. Det är bra att vara förberedd på att det kan bli så och på att alla rumskamrater inte är de allra roligaste… De sista två åren var vi två som delade på en lägenhet. I lägenheten hade vi kök, men vi hade ingen bil så att vi kunde åka och handla, så den mesta maten åt vi på skolans restauranger ändå. På vissa skolor måste man nästan ha bil för att kunna ta sig runt mellan lektionerna.”

 Nu är du hemma igen. Vad var det bästa och sämsta med tiden i USA?

”Det bästa var den starka lagsammahållningen och att jag lärde känna människor från hela världen. Vill jag åka någonstans så har jag alltid en vän jag kan bo hos. Jag har lärt känna många olika kulturer och fått lära mig hur man beter sig på olika platser. Det är en jätteerfarenhet att plugga utomlands, och att faktiskt få ge tennisen en chans. Det skulle ha varit tråkigt att bara kasta något som jag ägnat så mycket tid åt hela livet. Här kunde jag fortsätta samtidigt som jag pluggade, och kunde till och med använda tennisen för att komma iväg. Värmen i Florida får man nog också säga är en fördel… De tidiga morgonträningarna och fysen har jag däremot inte saknat än. Inte heller att ha långa tentaperioder som ligger samtidigt med tävlingarna. Den där känslan av att hela tiden ligga lite efter är inte så rolig. Eller de långa bilfärderna. Det var ofta tio timmar i bil till och från tävlingarna…”

Hur kommer din tennis se ut i framtiden, tror du?

”Tennis kommer alltid att vara en stor del av mitt liv. Jag kommer nog alltid att träna vid sidan om, men tiden då jag verkligen satsade är förbi, i alla fall just nu. Men det är jättebra att kunna jobba med tennis samtidigt som jag pluggar.”

Simons tips till dig som vill satsa på att åka till tenniscollege:

• Börja tidigt med processen. Gör SAT-provet flera gånger, i god tid. Börja redan ett år innan och fundera på var du vill vara och fokusera ordentligt både på tennisen och skolan året innan. De kollar på hur många tävlingar man spelat och om man har gått framåt den senaste tiden.
• Rensa alla sociala medier från allt som kan tolkas negativt innan du söker. Absolut ingen alkohol eller liknande på bild!
• Skicka ansökningar till väldigt många skolor, 150-200 stycken. Det finns väldigt många olika alternativ. Kolla upp skolornas rankningar också, akademiskt och sportsligt.
• De stora företagen som hjälper till med ansökningar skickar ofta till de skolor som de har samarbete med, även om du kanske kunde ha kommit in på någon bättre. Dessutom tar de mycket betalt. Fördelen är att det är skönt att få hjälp alla papper och tester, men så här i efterhand tycker jag inte att det var värt det. Gör det själv istället, men var ute i god tid!
• Se till att prata med coacherna. Prata med laget och kolla vad laget tycker om coachen. Sen får man förstås ta allt de säger med en liten nypa salt…
• Fundera på om det är tennisen eller skolan som är viktigast och välj skola efter det.
• Se till att plugga ordentligt redan nu, så att du håller uppe betygen. Akademiska scholarship är en jättebra möjlighet! Jag började med 50 % akademiskt scholarship och 5 % tennis och satsade på att spela upp mig under första året. Det lyckades och jag hade faktiskt nästan 100 % scholarship efter det. Men på vissa skolor kan man inte blanda, så fråga coacherna!
• Var beredd på väldigt mycket pappersarbete, det tar aldrig slut!
• Ta aldrig emot pengar vid tävlingar!! Då kan det bli problem med scholarship.

”För att hitta den information man behöver får man googla sig fram. Börja till exempel med att leta efter de 500 bästa skolorna, rankingmässigt och akademiskt. Titta närmare på vilka resultat de haft, jag önskar att jag hade gjort det lite mer.”

Simon rekommenderar alla som vill och har möjlighet att åka. ”Tennisen hjälpte mig att komma till college, och att plugga på college gav mig möjlighet att fortsätta med tennisen.”

Stort tack och lycka till Simon, och kul att vi får ha dig här igen!

Text och bild: Annika Juhlin