Vi har tagit pulsen på Peter Hjort, vår nya klubbchef

1 september, 2020

Han har jobbat med tennis på heltid mer än halva sitt liv, han älskar människor lika mycket som hamburgare och han gillar att spela offensivt. Här får du lära känna vår nya klubbchef, Peter Hjort.

Välkommen Peter! Nu är du på plats hos oss, hur har dina tankar gått inför den här dagen?

– Jag ser det här som en jätterolig utmaning och har väntat hela sommaren på att få komma igång. Jag har varit ledig under hela augusti, längre än någonsin förut, så jag har hunnit både tänka och förbereda mig. Det ska bli väldigt roligt att lära känna medlemmarna och att, tillsammans med styrelse och personal, fortsätta utveckla klubben i en positiv riktning för alla spelare och ambitionsnivåer

Berätta lite om dig själv och om din idrottsbakgrund…

– Jag har hunnit bli 47 år och har tre barn, två tjejer som är tretton och tolv år och en pojke som är åtta. Alla spelar tennis, men ingen av dem är tävlingsspelare utan spelar för att det är kul. Jag har faktiskt inte påverkat deras tennis alls. Annars är jag örebroare i grunden och det var där jag startade min tenniskarriär. Jag började spela tennis ganska sent men höll på med många andra idrotter, framför allt fotboll och hockey. Jag provade även på kampsport en kort period, men insåg rätt snabbt att det inte var något för mig. Vid tolv års ålder testade jag tennis och älskade det från första sekund. Sedan dess har jag levt med tennisen i stort sett dagligen. Jag hade en positiv utvecklingskurva och fick snabbt tävlingsframgångar, vilket gjorde att jag tävlade mer och mer, både nationellt och internationellt. Som sextonåring var jag topp tio bland 73: orna i Sverige.

– Efter gymnasietiden tog jag mig till Brunswick, Georgia i USA för collegetennis. Där stannade jag två år innan jag åkte hem till Sverige igen. Väl hemma försökte jag spela en del satelliter, 15 000 och 25 000 dollarstävlingar, men utan större framgång.

Hur kom det sig att du började arbeta med tennis?

– I tjugoårsåldern insåg jag att min nivå inte skulle räcka för att försörja mig som proffsspelare. Då bestämde jag mig för att satsa på att bli tränare istället. Jag utbildade mig i Svenska tennisförbundets regi och kände att jag kunde kombinera mina två största intressen, tennis och människor. Att få vara en liten del av en annans människas utveckling, både som person och tennisspelare, ger en enorm kick.

Berätta lite om din tränarkarriär…

– Jag har jobbat heltid med tennis i 26 år nu. Tennisen har tagit mig till alla världsdelar och jag har fått uppleva och dela fantastiska framgångar som tränare. Jag har besökt de bästa tennisarenorna i världen och mött människor, världsspelare, tränare och ledare på vägen som jag lärt mig väldigt mycket av. Jag tänker ofta på hur lyckligt lottad jag är som fått vara med om den resan.

– Mitt första heltidsjobb var som chefstränare i Örebro tennisklubb. Efter en tid där fick jag möjlighet att åka till Hamburg och jobba som tränare i ett halvår. Väl hemma igen fortsatte jag i juniorverksamheten i Örebro, men gav mig av igen efter ett tag. Den gången till Norge, där jag jobbade som tränare i ett år. Efter året i Norge fick jag möjlighet att åka till Hamptons, New York. Mitt arbetsvisum tillät mig att jobba där ett halvår. Det var ett fantastiskt jobb och väldigt roligt att få ta hand om de sommargästande New York-borna hela dagarna, ofta tränade jag familjerna hemma på deras egna banor. Efter den sommaren var jag så trött, jag stod ofta på banan tio timmar i sträck, så efter min sista privatlektion kastade jag upp tennisskorna i ett träd och lät dem hänga… Men jag var samtidigt väldigt glad över att ha fått vara med om ett sådant äventyr.

– När jag kom tillbaka från USA började jag träna och resa med Hanna Nooni. Många i klubben kommer nog ihåg henne, hon spelade för DJTK i elitserien. Hanna var 150-rankad och vi reste på många tävlingar runt om i världen. Under resans gång fick jag även erbjudande om att jobba privat med en rysk tennisspelare, vilket jag också gjorde i åtta månader innan jag börja träna Sofia Arvidsson. Sofia och jag fick en väldigt rolig resa tillsammans. När vi började vårt samarbete var hon 180-rankad och tog sig till 29:e plats på världsrankingen under vår tid. Jag var med när hon tog sin första WTA-titel i Memphis, det är nog mitt största idrottsminne faktiskt. Det var fantastiskt att vara på plats och få dela segern och den jätteuppståndelse som blev runt henne.

– När Sofia och jag bröt, i goda vänners lag, ringde Svenska Tennisförbundet och ville ha mig som juniorlandslagskapten för 14-åringarna. Det blev mycket resande på både europamästerskap och internationella tävlingar världen över, men där hann jag bara vara i två år innan tennisförbundet gick igenom en ekonomisk kris och alla blev uppsagda. Jag hade tur och fick ett samtal från Lidingö TK som sökte ny chefstränare. Jag tackade ja och blev kvar i tolv år. Det har varit en fantastisk resa där vi tillsammans utvecklat klubben både sportsligt och socialt. Efter en ganska snabb omorganisation blev jag sportchef, och sedermera klubbchef. Jag fick jag lära mig mycket nytt, jag hade till exempel aldrig arbetat med arbetsrättsliga frågor förut. Vi har byggt ut tennishallen, tagit lag till elitserien, fått fram många duktiga juniorer och framför allt har vi fått en klubbkänsla som integrerar alla åldrar. När jag kom till Lidingö minns jag att folk knappt hälsade på varandra – det är helt annorlunda nu. Jag tror det är viktigt att man lär känna varandra utanför tennisbanan också. Ambitionsnivå och mål på tennisbanan är inte det viktigaste för gemenskapen, det är intresset och glädjen i tennisen som är det viktiga.

Hur kommer din roll som klubbchef hos oss att se ut?

– Jag ska leda den dagliga verksamheten och jobba för att nå de mål och ambitioner som DJTK satt upp. Den första tiden handlar förstås om att lära känna klubben och personalen, och om att möta medlemmarna. Jag brinner för klubbutveckling och har flera intressanta idéer som jag hoppas kunna implementera i verksamheten. Visst vore det roligt att stå lite på banan också, men för att driva en sådan här verksamhet framåt krävs mycket tid och engagemang i kulisserna. Framöver kommer jag säkert vara med några timmar på banan ibland, jag tycker det fortfarande är kul. DJTK verkar vara en mycket väl fungerade verksamhet, jag hoppas kunna komma in och bidra med ett positivt ledarskap och ett driv att fortsätta utveckla klubben tillsammans med styrelse och personal.

Ser du några tydliga skillnader mellan Lidingös och Djursholms tennisklubbar?

– Det första som slår mig… Vi är ju två kommuner med goda förutsättningar. Det går verkligen att skapa någonting här, precis som det gjorde på Lidingö och det tycker jag man ska ta vara på. Men det ställs också höga och ibland orimliga krav på en tennisklubb, ofta från föräldrar som på något sätt försöker att leva ut sin egen, icke framgångsrika eller obefintliga tenniskarriär genom sina barn… Men ju äldre man blir, och genom sitt eget föräldraskap, desto bättre förstår man föräldrarnas frågor. Jag har lärt mig att det är väldigt viktigt med tydlighet, att man som medlem vet vad verksamheten kan erbjuda utifrån de resurser klubben har. Man behöver vara genomgående transparent och det är viktigt att tränare och personal känner att man litar på dem. Det gäller att hitta en ömsesidig respekt mellan föräldrar och tränare. Och det är jätteviktigt att jag och styrelsen ger tränarna rätt förutsättningar att göra ett så bra jobb som möjligt.

Alla tränare har sin ledarfilosofi, eller sina käpphästar… Vilka är dina?

– Ömsesidig transparens och respekt. Och glädje. Finns inte den så är det svårt att utvecklas, glädjen i tennisen är grunden till allt. Sen tycker jag att man ska ha som mål att bli så bra man kan utifrån sina egna förutsättningar. Jag försöker alltid tänka så. Väljer man att satsa på sin tennis så måste det komma inifrån en själv, det kan aldrig komma från tränare eller föräldrar. Men om glöden finns hos en spelare så är det tränarens uppgift att se till att den tar fyr.

I Lidingö TK har ni haft en ganska offensiv satsning på a-lagen, med värvade spelare och så. Hur har ni tänkt kring det?

– Vi satte ett sportsligt mål om att nå elitserien för fem år sedan, vid den tidpunkten låg vi i division två. Ett av delmålen var att kunna erbjuda högklassig tennis hemma i klubben och att kunna skapa proffsiga evenemang runt hemmamatcherna för våra medlemmar.

– Elitsatsningen var också ett sätt att inspirera våra egna spelare, få dem att känna att ”dit vill jag ta mig”. Genom våra a-lagsspelare kunde vi skapa ”local heroes” och goda föredömen. Basen i lagen var våra egna spelare, men vi plockade in några spelare utifrån, via goda internationella kontakter. För de spelarna hade vi tydliga kriterier, framför allt skulle de vara bra idrottskillar och tjejer både på och utanför banan. Och det var viktigt att de kunde tillföra något till klubben, till exempel vara med på några juniorträningar och clinics för vuxna och sponsorer. Satsningen gällde både tjejer och killar, och det är viktigt att det är så.

Vad gör du helst när du inte står på en tennis- eller golfbana?

– Jag gillar att laga mat, är väldigt matlagningsintresserad och tittar på alldeles för många matlagningsprogram. Det är ett intresse som jag tror att jag har fått från min mamma, hon har drivit och ägt ett café i Örebro i 40 år. Men jag är kräsen också, äter inte allt. Det kanske beror på att jag är ett bortskämt ensambarn (när det kommer till mat…) På sommaren blir det väldigt mycket tid vid grillen. Jag har nästan doktorerat i ämnet hamburgare och experimenterar mig fortfarande fram till den ultimata och perfekta hamburgaren. Nu till hösten ser jag fram emot härliga långkok.

Om jag skulle möta dig på banan, hur ska jag göra för att vinna?

– Då ska du gneta, höga bollar mot min enhandsbackhand. Jag gillar att spela serve och volley, och offensivt spel! Min spelstil kommer säkerligen från mina idoler Boris Becker och Stefan Edberg. De stod inte kvar på baslinjen om de inte behövde…

– Just nu spelar jag alldeles för lite, jag har spelat en gång i sommar, med mina döttrar. Men ju äldre jag blir, desto mer längtar jag efter att spela själv igen. Jag har spelat en del padel den senaste tiden, bland annat seriespel, men som tränare stod så mycket på banan att jag blev mätt på tennis. Men nu vi får se vad som händer till hösten!

Det är så kul att ha dig här hos oss, Peter. Välkommen!

 

Text och bild: Annika Juhlin